Tillbaka

Riksskådebanan nyhetsbrev - januari/februari 08

Vänner; förtroendevalda, anställda med flera!


Ett par frågor återkommer i samtalet med tjänstemännen på Kulturrådet; hur ser det lokala och regionala engagemanget för skådebaneverksamheten ut runt om i Sverige ?
Varför kommer det inte till uttryck i kronor? Hur relaterar de regionala skådebanorna till kommuner och landsting? Är de tillräckligt envisa och övertygande i dessa diskussioner alternativt förhandlingar?

Mondänt
De sitter vid ena sidan bordet i de ytterst eleganta lokalerna på Gärdet i Stockholm. Ljuset strömmar in från stora fönster, trots denna gråvädersdag den 24 januari.
Varje tum i rummet är designat.
Utanför finns det stora kontorslandskapet. Där är det också ljust, tyst. Mondänt.

På andra sidan bordet sitter vi; Anneli Särnblad, riksdagsledamot, socialdemokraternas företrädare i kulturutskottet när det gäller frågor om scenkonst, därtill aktiv i Skådebanan i Dalarna samt Tommy Ternemar, Riksskådebanans ordförande, riksdagsledamot, medlem av riksdagens finansutskott med mera, samt jag, förbundssekreterare för Riksskådebanan.

Tillsammans företräder vi skådebanerörelsens sak.
Men två av oss tre representerar också något annat; folket, väljarna, medborgarna.
Och det är inte minst utifrån denna position som de engagerat sig för skådebanerörelsens sak. Varken Tommy Ternemars eller Anneli Särnblads hemadresser är Stockholm.

Hur många ofrivilligt drabbade?
Anneli Särnblad berättar under samtalet att hon vet att Skådebanan i Dalarna gör skillnad och exemplifierar med känsloutbrottet hos en tidigare arbetskamrat efter ett teaterbesök. Kamraten hade strax efter händelsen förklarat att det fanns minst två anledningar till känslostormens styrka. Den ena var att hon på djupet av sig själv berördes av det hon hade var med om i teatersalongen.
Den andra handlade om hur hon nu måste värja sig från bitterhetens attack; varför hade hon vid snart fyllda femtio aldrig tidigare erfarit teater? Var det bara hon själv som kunde lastas för det? Hur många fler kunde tänkas vara ofrivilligt drabbade den absoluta orättvisa som konst- och kulturunderskott är ett uttryck för??

Ingen blomma att vila hos
Det är inte helt enkelt att tala för skådebanerörelsens sak i det här rummet; om att ordna möten mellan konst och kultur och människor - där behoven finns.
Och jag tror att det hör mera ihop med rummet - än med själva saken. Själva ordet rättvisa svävar likt en olycklig fjäril omkring i luften. Det kan inte landa här inne; det finns ingen blomma att vila hos.

Vid bordet får vi bekräftat att anslaget till Riksskådebanan för det här året, år 2008, kommer att bli mindre än under de senaste åren.
Beslutet är ännu inte fattat.
Och det kommer inte att fattas förrän i februari.

Man talar om samarbetsbonus
På en annan plats möts vi, Lotta Brilioth och jag, för att fortsätta höstens diskussion som handlar om uppmuntran till samverkan. Länsteatrarna i Sverige arbetar på ett helt nytt sätt tillsammans med de teaterföreningar som finns över hela landet. På fler och fler håll talar man om samarbetsbonus. Teaterinstitutionerna öppnas för folkrörelsetraditioner.
Ordet publik är inte entydigt.

Vi talar om det ständiga behovet att ompröva egna ståndpunkter.
Och att det i denna omprövning gömmer sig ett stort mått av trygghet. Inget behöver vara på ett visst sätt därför att det har varit på ett visst sätt förut. Istället är det motiverat att varje gång, som man planerar att göra som man gjorde förra gången, att ställa sig frågan; är det rätt det här gången också?
Är förutsättningarna fortfarande desamma eller har de förändrats?

Hennes adresser är skådebanerörelsens. Hennes erfarenheter blir våra. Det som brukar kallas nätverk vävs in i varandra.
Samarbete och samverkan måste handla om likvärdighet; att gå varandra till mötes.

Var gestaltas lokala erfarenheter?
Och hon uppmuntrar skådebanerörelsen var den än verkar att med stort självförtroende ta kontakt med de teatergrupper som finns i den egna närmiljön. Vad för slags teatergrupper det än är; både de med stor scen och fast ensemble och de andra, de riktigt små. Förutsättningen är förstås att kontakten ännu inte finns, eller inte uppfattas som jämbördig. Det är bra att man från skådebanehåll väljer att ställa frågan om varför man på en viss teater väljer att spela vissa pjäser; och hur man tänker när man tänker i termer av publik? Det är bra att ställa frågor om var, när och hur de egna lokala erfarenheterna av mänskligt liv gestaltas? Anser hon.
De regionala kontakterna kan bli tätare, tydligare. När nu samarbetet mellan länsteatrarna - det vill säga stadsteatrar och länsteatrar - och Riksteatern håller på att bli tätare, finns det också ett behov och en önskan att dra in Skådebanerörelsen i detta närmare samarbete. Men på rätt villkor. Skådebanerörelsen ska ta plats, och ta för sig.

Hela januari månad har varit en räcka av möten. I mötet med Riksskådebanans medlemsorganisation Verdandis förbundssekretare Gunvi Haggren - finns det utan tvekan ett stort intresse för fler och för fördjupade skådebanekontakter.
Verdandi finns över hela landet, men inte överallt.
Verdandi är en annorlunda nykterhetsorganisation, som tidigt ansåg att människan inte är sitt missbruk ( hur missbruket än ser ut). I organisationen frågar man inte efter medlemmarna bakgrund; däremot håller man envist fast vid idén om solidaritet. Verdandis verksamhet handlar om att bryta ensamheter. För många av medlemmarna är det inte alls självklart med konst och kultur. Skådebanan behövs för att kulturmötena ska bli verkliga.

"Vi vill förändra med vår konst"
Ett annat möte står konstnärerna i Nyköping för. De vill arbeta genom en Skådebana i Sörmland. En skådebana som mäklar möten. Mängder av möten - de vill möta dem de annars inte träffar. De som ställer de nya frågorna och som tänker de nya tankarna. Vi möts i deras vardag i det gamla renoverade brygghuset:
- Vår konst förändrar oss, och vi vill förändra med vår konst. Säger dom.
I bottenplanet i detta märkliga hus som Nyköpings kommun renoverade för många år sedan (därför att man hos de politiskt ansvariga bar på den gemensamma uppfattningen att de skilda konstnärerna aldrig kunde bli föremål för subventioner, däremot för vissa kompensationer för viktigt icke avlönat arbete ) finns och fanns ett galleri. När jag var där ordnades en fotoutställning på detta galleri, med sådana bilder som rörde och berörde en hel hop pubertetsynglingar. Diskussionens vågor gick höga - som man brukar säga - med den teckningslärare som hade lotsat ungdomarna till galleriet. De uttryckte en tydlig protest som hördes flera trappor upp. De ville inte gå därifrån.
De hade ju inte sett färdigt!!

Dags att rapportera
Till er i de regionala skådebanorna vars uppgift det är att rapporterna om hur många möten som ordnats mellan konst, kultur och människor - där behoven finns - och som ännu inte gjort det för det förra årets senaste månader, vill jag bara uppmana - gör det!!
Om några dagar är det dessutom dags att berätta om de där mötena där den egna skådebanan ordnade möten mellan konst, kultur och människor under januari månad. Vilka kom? Vilka tog initiativet till att mötena blev av? Hur många omfattades av dessa möten? Hur många av dem som bestod dessa möten är inte vana vid möten med konst och kultur?

Behov av cirkulation
Sedan är det ännu en gång dags att påminna om hållpunkter i almanackan.
Årsmötesförberedelserna har börjat hos Riksskådebanan - och, vilket jag är övertygad om - även i skådebaneregionerna.
Det är viktigt att alla valberedningar - vars ledamöter jag förutsätter är mottagare av det här brevet - tänker på att det inte är självklart att den som har haft ett styrelseuppdrag i den regionala skådebanan med nödvändighet ska väljas om. Kunskaper och erfarenheter är viktiga; men det är lika viktigt med cirkulation på viktiga styrelseposter. Den som är invald i en skådebanestyrelse varhelst han eller hon än finns ska känna ett personligt engagemang för själva saken; att sammanföra människor med konst och kultur; där behoven finns och utifrån ett rättviseperspektiv. Det är heller ingen skam eller något underkännande av någons arbetsinsats om man väljer att stå över under en period!

Behållningen ligger i en annan slags tillfredsställelse
Det är inte heller så att en regional skådebana kan bli "beställare" av verksamheter som en eller flera som är anställda ska utföra. Skådebanerörelsen är ingen institution, den utlovar inga "rättigheter". Däremot lovar den att den som är personligt engagerad för saken kan få utomordentligt stor behållning för sitt engagemang. Och behållningen ligger då i tillfredställelsen över att man faktiskt är med och åstadkommer möten som annars inte hade blivit av!

Riksskådebanans årsmöte 29 mars
Riksskådebanans årsmöte ordnas den 29 mars i Nynäshamn.
Dagen - det är en lördag - startar redan klockan 10.30 med en givande kulturresa under kompetent ledning i Nynäshamns kommun (kommunen präglas inte minst av minnet av arbetarförfattarna Ivar Lo och Moa Martinson). Själva årsmötet pågår från klockan 15.00 till ca 17.00. Därefter ges det möjligheter till ytterligare samvaro under kvällen.
De regionala skådebanor som ännu inte utsett ett ombud till Riksskådebanans årsmöte bör snarast göra det. Regionala skådebanor är medlemsorganisationer i Riksskådebanan vid sidan av andra centrala medlemsorganisationer som också, och självfallet, har att utse ombud till årsmötet. Ett ombud per organisation!
Riksskådebanan svarar för ombudets samtliga utgifter i samband med årsmötet. Varje ombud har en röst.
Ledamöter i Riksskådebanans styrelse och anställda i skådebanerörelsen accepteras inte i rollen som ombud.
Varje regional skådebana är dock välkommen att på egen bekostnad delta under årsmötet, varför såväl verksamhetsansvariga som en ledamot från varje regional styrelse är välkommen ( på egen bekostnad avses här rese- och logikostnaden).

Anmälan snarast
Det är tacksamt om ni snarast från respektive medlemsorganisation - således också från varje regional skådebana - meddelar hur många personer som kommer att närvara under den här dagen ( utöver den nödvändiga informationen om vem som respektive organisation har utsett till ombud ) Det är också en stor fördel om Riksskådebanan så snart som möjligt får veta vilka personer som kommer att delta hela dagen, det vill säga från och med klockan 10.30 inklusive aktiviteter under kvällen. Eller alternativt från och med 10.30 - utan kvällsaktivitet, och slutligen endast under årsmötesförhandlingarna.

Riksskådebanan åtar sig också att boka hotellrum i Nynäshamn. Allt förutsätter dock att ni hör av er; företrädesvis via e-post ulla.tengling@skadebanan.se snarast möjligt.

Med vänlig hälsning

Ulla Tengling
Förbundssekreterare

Riksskådebanan
i januari 2008

Ulla Tengling
Förbundssekreterare
Riksskådebanan